Referat från Attraktiva kommuner 2022

Gestaltad Livsmiljö – Mötas på lika villkor. En sammanfattning av den digitala konferensen Attraktiva kommuner 1 februari 2022. Samhällsbyggandet är en process som skapar många frågor. Vad är egentligen ett samhälle? Och vem är det som bygger det? Politik för gestaltad livsmiljö beskrivs av många som ”en politisk present” i avseendet att vi nu kan ställa rätt sorts frågor och uppmärksamma sådant som tidigare fallit mellan stolarna. Under en dag av inspiration och framåtanda samlades talare och deltagare från hela Sverige digitalt för att diskutera en av de kanske viktigaste frågorna: hur involverar vi alla – såväl politiker som samhällsinvånare och aktörer – i processen? Hur möts vi på lika villkor?

”Jag är proffs på min egen livsmiljö”

Malin Oest. Foto: Carolin Freiholz

Det är nu andra i året i rad som konferensen Attraktiva kommuner – verktyg för utveckling arrangeras digitalt. Bakom konferensen står Fyrbodals kommunalförbund i samarbete med Högskolan Väst. För andra året i rad är det också Malin Oest som tar sig an rollen som moderator för konferensen. På länk från Högskolan Väst välkomnar hon de drygt 200 mötesdeltagare som anslutit från hela Sverige.

– Vi ska ta oss från nationell politik till kommunala exempel och vidare till konkret, lokalt tillsammansbygge, säger Malin Oest när hon presenterar årets program.

Precis som tidigare år är det rikspolitiken Gestaltad livsmiljö från 2018 som står i fokus, men den här gången kretsar temat kring en fråga av rent demokratiskt värde: hur kan vi mötas på lika villkor i frågan om den gestaltade livsmiljön? Hur gör vi platsbyggandet till en gemensam sak för hela samhället, och inte bara en fråga för kommunarbetare och politiker? Malin Oest ser sig kanske inte som någon expert bland experter, men känner sig ändå inte helt handfallen:

– Jag kan inte så mycket om byggplaner och arkitektur, men just i år är det extra roligt eftersom jag är lite av en specialist på det här området. Jag är ju faktiskt proffs på min egen livsmiljö, säger hon.

Malin Oest lämnar över ordet till Stig Bertilsson, ledamot i Fyrbodals direktion och arbetsutskott, samt ordförande i Bengtsfors kommunstyrelse. Han hälsar alla deltagare och föredragshållare varmt välkomna till dagens kunskapshöjande konferens, som han hoppas ska bjuda på mycket inspiration för de som dagligen arbetar med gestaltade livsmiljöer. Med stöd i regionens kulturstrategi hoppas han också på ett nytt lyft för frågan inom Fyrbodal.

– Vem du än är: låt oss skapa förutsättningar för att mötas på lika villkor och planera för morgondagens gemensamma mötesplatser, avslutar Stig Bertilsson.

Samverkansforskning – en mötesplats i det offentliga rummet

Först ut är Hedvig Rudström som är kulturgeograf och doktorand i hållbar samhällsbyggnad på Högskolan Väst. Som del av Högskolans AIL-projekt (Arbetsintegrerat Lärande) har hon nyligen startat upp ett samverkansforskningsprojekt tillsammans med Trollhättans Stad. Projektet fokuserar på socialt hållbar samhällsbyggnad utifrån hur kommunala tjänstemän, politiker och den privata sektorn samarbetar för att integrera sociala värden i utformningen av den fysiska miljön.

Mot bakgrund av ökad inflyttning, segregation, socioekonomiska klyftor och ensamhet till följd av Covid-19 är samarbete av stor vikt för samhällsbyggnaden. Inom samverkansforskningen talar man om den så kallade avancerade kunskapen där teoretisk kunskap integreras med det praktiska kunnandet.

– Jag tror det här kommer vara viktigt för framtidens samhällsbyggnad. Vi behöver jobba över gränserna och med varandra. Vi som akademi har inte ensamrätt på kunskap, utan vi möter samhällets utmaningar genom att samarbeta med andra aktörer, säger Hedvig Rudström.

Hedvigs eget intresse för samverkan inom samhällsbyggnad började i Uppsala när hon under sin master undersökte samverkansprojekt kring LOV-3-områden – områden där privata säkerhetsbolag får tillåtelse att patrullera på offentliga platser om det är av väsentlig betydelse för allmänheten. Dessa projekt involverar ofta kommunen, lokala forum, polis och privata säkerhetsbolag och är en samverkansform som blivit allt vanligare i hela Sverige. Dock inte helt problemfri enligt Hedvig Rudström:

– Det uppkom ett par problemområden som gjorde mig än mer intresserad av att fortsätta det här arbetet. För det första: bristen på definitioner kring en gemensam problembild. För det andra: frågan om ansvar och tillit; hur ser vi till att alla får vara med och höras? säger Hedvig Rudström

Hedvig avslutar sitt föredrag med att belysa vikten av hur det offentliga rummet bör vara en öppen plats för alla.

– Vi kan inte separera frågan kring hur vi ska bygga staden från frågan kring vilket samhälle vi vill ha, säger hon.

Myndigheten med det stora ansvaret

Suzanne Pluntke. Foto: Privat.

En mångbottnad politik kräver sina samordnare och i fallet gestaltad livsmiljö är Boverket en av dem. På uppdrag av regeringen har myndigheten fått det samlade ansvaret för samordning, kompetensstöd och främjande insatser till offentliga aktörer på nationell, regional och lokal nivå. Suzanne Pluntke som är samordnare inom gestaltad livsmiljö på Boverket berättar mer om politikområdet och om hur Boverket arbetar för att införliva sitt uppdrag.

”Arkitektur, form och design ska bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle med omsorgsfullt gestaltade livsmiljöer, där alla ges goda förutsättningar att påverka utvecklingen av den gemensamma miljön.” Så lyder målbilden för propositionen Politik för gestaltad livsmiljö som med bred majoritet godkändes av regeringen 2018. I stort kan politiken delas in i två kärnvärden: gestaltad livsmiljö, som omfattar arkitektur, form, design, konst och kulturmiljö; och samverkan, som är en grundförutsättning för att lyckas nå politikens mål.

– Det kan till exempel handla om samverkan mellan olika yrkesgrupper och över förvaltningsgränser; mellan civilsamhälle, näringsliv, akademi och det offentliga. Eftersom den gestaltade livsmiljön rör allas vår vardagliga miljö krävs en generell medvetenhet om frågornas betydelse på många nivåer, säger Suzanne Pluntke.

Även om arbetet som Boverket utför är lika mångfacetterat som politiken i sig, så handlar det på det stora hela om att vägleda, stötta och utbilda kommuner, regioner, länsstyrelser och andra statliga myndigheter. Detta görs bland annat genom framtagandet av verktyg, förstudier, vägledningsdokument, konferenser och utbildningar. Man har bland annat tagit fram ett metodstöd som ska underlätta upphandlingar på offentliga inköp. På lokal och regional nivå har man också sett till att utbilda politiker. En del i detta arbete utgörs av PBL-akademin, en webbplats där Boverkets alla webbutbildningar kopplade till Plan- och bygglagen samlas.

Boverkets arbete innefattar också vägledning i byggandet och förvaltandet av vården och skolans miljöer, två områden som Suzanne Pluntke anser vara av stor vikt för samhället.

– En omsorgsfull och kompetent utformning av vårdens miljöer har stor betydelse både på verksamheten som bedrivs där men också för människors hälsa och tillfrisknande. På samma sätt är skolan en betydande del av våra barn och ungas uppväxtmiljö, och dessutom landets största arbetsplats. Miljön på en sådan plats kan därför göra stor skillnad för lärandet, hälsan och välbefinnandet, säger Suzanne Pluntke.

Andra viktiga områden i Boverkets arbete är uppföljning och kunskapsspridande kring rättsutvecklingen samt myndighetssamverkan. Boverket samverkar själva med tre andra myndigheter med olika ansvar för politikområdet gestaltad livsmiljö: Riksantivarieämbetet, ArkDes och Statens konstråd.

Suzanne riktar blicken utanför Sverige och uppmärksammar också sina åhörare på två europeiska projekt. Det första projektet, Davosdeklarationen, är ett initiativ som i många avseenden liknar politiken för gestaltad livsmiljö och som inbegriper ett mycket användbart webbverktyg för uppföljning av arbetsprocessen. Det andra projektet, New European Bauhaus, är ett EU-initiativ som sammanför hållbarhet, estetik och inkludering. Projektet är i sin tur kopplat till EU:s omställningsprojekt Green Deal som går ut på att skapa världens första klimatneutrala region, vilket gör detta till en massiv källa för stöd och inspiration.

Barkbåtar ska inkludera Borlänges unga i planprocessen

Pernilla Wåhlin Norén. Foto: Pia Ulin

I Borlänges nyligen antagna arkitekturprogram ryms ett stort fokus på inkludering. En central fråga är hur man ska involvera barn och unga i samhällsbyggnaden. Pernilla Wåhlin Norén som är stadsarkitekt på Borlänge kommun berättar om tillgängliggörandet av planprocessen och hur man rent konkret kan gå till väga för att mötas på lika villkor.

– Genom politiken har vi fått en gemensam bild av hur den gestaltade miljön påverkar oss, och att den påverkar oss. Om vi inte använder denna kunskap riskerar vi att skapa utanförskap, otrygghet och miljöproblematik, menar Pernilla Wåhlin Norén.

Det är både politik för gestaltad livsmiljö och Boverkets verktygslådor som legat till grund för Borlänges arkitekturprogram. I centrum för programmet står sex principer. En av dessa uttrycker att den gestaltade miljön ska göra kommunens rum inkluderande och tillgängliga, såväl fysiskt som demokratiskt. Det betyder även att samhällsbyggnadskontorets processer måste vara tillgängliga för allmänheten.

En målgrupp som Borlänge kommun upplever som särskilt svår att inkludera i samhällsarbetet är barn och unga. Att förstå en planprocess kan vara svårt även för en vuxen person, så hur går man till väga för att kommunicera informationen till ett barn? För att ta reda på detta anställdes en grupp ungdomar som fick analysera planprocessen. I arbetet framkom inte bara att det är svårt att läsa och förstå handlingarna, utan också att det är svårt att lämna synpunkter – och att förstå att man faktiskt får lämna synpunkter. När det kommer till planprocessen möts man alltså inte på lika villkor.

För att göra planprocessen roligare och mer tillgänglig startade Borlänge kommun ett arkitekturkollo som ett sätt att föra en dialog med barnen, och samtidigt utbilda dem i gestaltning och planprocesser.

– Kollot handlar om att konkret bygga med olika tekniker och material, men också om att bygga demokrati. Vi testar olika slöjdmetoder och träffar politiker. Vår förhoppning är att de upptäcker sina rättigheter i frågor som rör dem och deras gestaltade livsmiljö.

Man har också tagit fram olika metoder som ska göra samhällsbyggnadsprocessen tillgängligare. En av dessa är barkbåtssamrådet som går ut på att låta barnen tälja barkbåtar och skriva ned sina synpunkter på seglen. Ibland deltar ordföranden i samhällsbyggnadsnämnden själv, vilket på så sätt ger barnen en bild av människorna bakom politiken.

– Genom att ta arkitektur från att vara något pretentiöst till att göra något roligt, blir det också tillgängligt. Jag tror att vi ofta gör det svårare än vad det är för att vi själva inte förstår. Ibland är vårt arbete så tyngt av alla lager av rationalitet, men i grunden handlar arkitekturen, formen och designen om existentiella frågor och om att vara människa i världen, säger Pernilla.

Att skapa delaktighet genom roliga processer gäller inte bara för barn. Pernilla tar också fasta på hur varje plats fungerar som en egen berättelse och hur viktigt det är att denna berättelse stämmer överens med invånarens, så att denna vill vara med och bidra till det fortsatta berättandet.

– Utan berättartradition får vi innehållslösa imitationer. Alla platser bär på sin berättelse och historierna förankras i varandra. Det nya fogas samman med det gamla. Tappar vi den här förankringen så tappar vi också delaktigheten med människorna.

Byggandet av en kiosk – om görandets demokrati

Erik Berg

Hur kan byggandet i sig bli till en mötesplats? Om detta berättar Erik Berg som är arkitekt och ordförande för Egnahemsfabriken, en social och kooperativ verksamhet för husbyggande.

Egnahemsfabriken föddes 2018 på Tjörn med syftet att hitta ett verktyg för bostadsförsörjning till nyanlända. Genom olika slags byggprojekt bidrar föreningen idag till att skapa gemenskap och omställning i Sverige. Ett exempel på detta är så kallade byggbrigader, där en grupp av både professionella och amatörer samlas under en eller ett par veckor för att gemensamt realisera ett byggprojekt.

– När man befinner sig i en process att lösa en gemensam angelägenhet, så växer en gemensam erfarenhet av att ha åstadkommit något, och en insikt om att vi både kan och behöver vända oss till varandra med våra olika problem. Ska vi ha en levande byggkultur i vårt land behöver vi utforska olika byggmetoder där alla kan delta, säger Erik Berg.

Erik menar att det svenska samhället och anknytningen mellan kommun, stat och civilsamhälle är lätt att ta för givet och att vi därför måste fortsätta skapa och ta vara på de mötesplatser som finns. I sammanhanget nämner han USA som ett fallerande exempel, där bristen på demokrati och gemensamma mötesplatser lett till att människor kommit att leva isolerade i ett slags parallella världar.

Eds andra kiosk- Foto: Erik Berg.

Sommarens byggbrigad inleddes då Erik via Facebook kom i kontakt med en man och hans dotter som tillsammans drömde om att bygga en kombinerad sommarbostad och kiosk i Håbol. Projektet involverade ett trettiotal personer och stöttades upp av bland andra Chalmers, Not Quite och Dals-Eds kommun. För att ta vara på platsen historia döptes och ritades kiosken efter ”Eds andra kiosk”, som var i bruk mellan 1929 och 1932 och som öppnades till ära av Dalslands järnvägs 50-årsjubileum.

– Att få ett trettiotal personer att komma till Dalsland och bygga en kiosk åt någon annan är inte direkt svårt. Pengar är inte det viktigaste motivet för att delta i fysiskt arbete, utan snarare andra saker. Framför allt mening, säger Erik Berg.

En fördel med byggbrigader är att byggandet bli en kulturell och social aktivitet istället för att processen ska bli klar så fort som möjligt. Byggandet blir en mötesplats i sig själv och en ursäkt att umgås tillsammans.

Det hållbara samhällsbyggandets problematik

Lisa Bomble. Foto: Privat.

Ett hållbart samhällsbyggande kräver att vi förändrar vår begreppsbild och att vi bjuder in fler människor i processen. Det menar Lisa Bomble som är arkitekt och lektor på Högskolan Väst. Idag är hon på plats för att belysa vikten av delaktighet i samhällsplaneringen.

För att bygga ett hållbart samhälle räcker det inte med att bara försöka förstå. Vi måste också göra. Helst ska vi lösa flera problem samtidigt menar Lisa Bomble som anser att det faktiskt är detta som hållbarhet handlar om. Här har delaktigheten en viktig roll, något som lätt glöms bort redan i processens problemformulering.

Ett stort fel som Lisa Bomble pekar på är att problemet ofta formuleras långt innan byggprocessen beslutas.

– Ska vi prata om delaktighet måste vi också prata om vem som har privilegiet att formulera problemet, säger Lisa och menar att vi måste samla fler människor kring mötesbordet vid en planprocess, och att vi måste kombinera det generella kunnandet med det platsspecifika. Idag får det mänskliga omdömet litet utrymme, vilket till stor beror på att detaljplaneringen av städer blivit till en lång checklista av kvaliteter som måste säkras.

En stor problematik finns också i själva språket, menar Lisa Bomble. Begreppen behöver nyanseras och problemen behöver formuleras om, så att fler inkluderas i målbilden. Vi talar till exempel om en bostadsbrist, när det egentligen handlar om en bostadsojämlikhet (vissa kan välja och vraka bland bostäder, medan andra har svårt att ens ta sig in på marknaden). Vi talar också om utanförskap som om samhället bestod av en serviceinstitution och inte av oss människor som bor och verkar här. Även uttrycket ”segregation” bär på viss problematik:

– Det handlar väldigt ofta om flerbostadshusen som miljonprogrammet lät bygga en bit utanför våra städer. Det märkliga är att där bor oftast människor som inte har något annat val. När människor väljer att bo bland liknande människor som de själva kallar vi det istället för valfrihet. Här måste vi också fråga oss vilket samhälle vi vill ha. Fokuserar vi verkligen på rätt problem?

Lisa Bomble menar också att termen hållbarhet är problematisk, då de tre områdena ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet ofta krockar. Hon menar att hållbarheten därför måste ses som något platsspecifikt.

– Vi bygger hållbarhet genom att bygga både förståelse för och praktiskt görande tillsammans. Och jag tror vi behöver bjuda in fler grupper för att lösa problemet på just den här platsen.

Kontaktpersoner

Ida Svanberg

Kulturstrateg
https://www.fyrbodal.se/wp-content/uploads/2018/11/ida-svanberg-fyrbodals-kommunalforbund-150x150.jpg

Den här webbplatsen använder cookies för att förbättra ditt besök. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?