Pojkarna i skolan

Vad är det som händer med pojkarna? Grabbarna och killarna som inte klarar skolan. De som gömmer sig bakom uppfällda huvor längst bak i klassrummet, avstängda från det som pågår på lektionen.

Eller de som gapar och bråkar i korridorerna, som uppger att skolan är töntig och meningslös. De som går i bylsiga märkesjackor med stora pälshuvor året om, som gör att de ser stora och respektingivande ut. Pojkar som inte ber om hjälp för att förstå, utan istället stänger av och blir oåtkomliga, eller blåser upp sig och blir hotfulla och kaxiga. Killar som visar vänskap och samhörighet genom att förolämpa varandra och kalla varandra idiot. Grabbar som hånskrattar åt polaren som räcker upp handen på lektionen. Pojkar som struntar i skolan för att inte hamna utanför den grabbiga gemenskapen. De som vet att de blir tråkade och mobbade om de är aktiva på lektionerna.

Ja, vad är det som händer med pojkarna? Och vad händer med skolorna där det anses töntigt, feminint, mesigt att anstränga sig.

Skillnaderna ökar

Fredrik Zimmerman, lektor vid Högskolan i Borås forskar om pojkar i skolan. Han har under flera år observerat och intervjuat pojkar i årskurs nio och har bland annat skrivit en bok samt publicerat ett flertal artiklar. Bakgrunden är just att pojkars skolresultat blir sämre och sämre. I dag skiljer det på gruppnivå generellt mellan 25-30 meritpoäng mellan flickors och pojkars betyg i årskurs nio, enligt Zimmerman. Skillnaden gäller samtliga ämnen och även då man studerar socioekonomiska faktorer. Pojkar är sämre i skolan än flickor i alla grupperingar och skillnaden fortsätter att öka.

Fredrik Zimmerman har följt ett antal skolor under flera år. Han har valt att både studera skolor med en så kallad pluggkultur, med goda resultat där de allra flesta får slutbetyg i nian, och skolor präglade av machokultur där det anses töntigt att plugga och där betygen bland killarna är påtagligt låga. Han frågar sig hur man kan vända trenden och skapa en kultur där både pojkar och flickor trivs i skolan och lyckas med sina studier?

Enligt Enligt Zimmerman (2019) och Ernestam (2019) är det pojkar med arbetarklassbakgrund samt pojkar med invandrarbakgrund som löper störst risk att hamna i en antipluggkultur och/eller icke ansträngningskultur som leder till svaga studieresultat.

– För den unga personen är det en personlig katastrof att inte ha ett slutbetyg från nian. Och på samhällsnivå är det ytterst en demokratifråga att så många pojkar inte klarar grundskolan, säger Fredrik Zimmerman.

Han betonar att det självklart är lika viktigt att flickorna klarar skolan och får gymnasiebehörighet. Men eftersom det på gruppnivå är så alarmerande med pojkarnas resultat har Fredrik valt att fokusera på just killarnas attityder och uppfattningar. Dessutom är det så att i de skolor där man förändrat värderingarna, gjort pluggande till rådande norm och fått bukt med machokulturen, trivs och presterar även flickorna bättre.

Normer, attityder och värderingar

Den 3 maj medverkade Fredrik Zimmerman på lärträffen för Fullföljda studier i Fyrbodal, som arrangeras av Hälsokällan, Fyrbodals kommunalförbund. Han beskrev tre generella attityder och hur de skiljer sig vid olika högstadieskolor han har observerat.

Plugg och ansträngningskultur

I en skola med pluggkultur anses det värdefullt och positivt att vara ambitiös. Lärandet är attraktivt och elever och lärare pratar om att bli bra inom ett ämne. Att bemästra ett ämne. Elever uttrycker inte att de är bra på ett ämne, utan att de blir bra. Skillnaden mellan är och blir är betydande. Att vara, är ett tillstånd, en talang, det krävs ingen ansträngning. Man bara är. Att eleven istället blir bra, vittnar om en förändring, något har hänt, en ansträngning. Att bli bra betyder att man har utvecklats. Det fina med bli-kulturen är att misslyckanden ses som en del av lärandeprocessen.

Att göra och misslyckas innebär att utvecklas, skaffa erfarenheter och lära av detta. Att göra fel och dra lärdom av det är en del i blivandet. I dessa skolor har man lyckats vrida perspektivet bort från det resultatfokus som i hög grad råder i skolsverige idag. Vägen till resultatet, själva processen att göra och anstränga sig och på så sätt uppnå ett lärande, värderas istället högt.

Talang och resultatkultur

Det leder oss in på den andra attityden till skola och plugg som Zimmerman beskriver. En kultur som har ett starkt fokus på slutresultat, vilket gynnas av nuvarande betyg och bedömningssystem. Här är det de faktiska mätbara kunskaperna och färdigheterna som sätts i strålkastarljuset. Det som värderas och betygsätts är slutresultatet. Ansträngningen, mödan, slitet, ambitionen är sekundärt. Detta sätt att värdera kunskap missgynnar alltså pojkarna.

Fram växer en kultur bland pojkarna där det är hög status att vara bra. Det är coolt att klara proven, att vara duktig. Men bara om det sker utan ansträngning. Det som upphöjs är talang. Det är status att helt enkelt ha lätt för sig. Att plugga, anstränga sig, ligga i, innebär hårdraget att man inte är smart nog, utan att man måste plugga sig till kunskapen. Detta föraktas. Istället är det myten om skicklighet utan ansträngning som hyllas.

En sådan kultur bäddar för så kallat självhandikappande beteende. Att misslyckas är ett bevis på att man är dum, korkad, osmart, det vill säga låg status. Att vara lat däremot, det är en helt annan sak.

Därför är det inte ovanligt, i synnerhet bland pojkar, att aktivt visa att man inte anstränger sig. Att inte klara ett prov, trots att man har försökt och pluggat vore ett stort nederlag som man, särskilt som kille, blir tråkad och utskrattad för. Att misslyckas med provet för att man helt enkelt har struntat i att plugga betyder bara att man är lat, och för att försvara sin självbild blir eleven hellre sedd som lat än som inkompetent.

Macho och antipluggkultur

Tvärt om, lathet kan i vissa elevkulturer höja din status i kompisgänget, vilket i förlängningen kan leda till den sista och allvarligaste attityden till skolan, nämligen den att det är coolt att aktivt gå in för att strunta i skolan. Det innebär en kraftig polarisering där det är feminint, lika med mesigt och svagt att både vara naturligt duktig i skolan och att plugga. Det utvecklas istället en machokultur med hård, kaxig jargong, bråk och våld. Att skita i skolan innebär i en sådan kultur hög status, vilket givetvis innebär ett sluttande plan för studieresultatet för pojkarna, men det drabbar även flickorna som far illa en sådan atmosfär.

Dessa tre attityder är beskrivningar på gruppnivå. När man pratar med pojkarna själva är det ingen som egentligen vill skita i skolan, ha en kaxig attityd eller mobba. Det handlar, enligt Fredrik Zimmerman inte om val. ”Varje elev gör ”rätt” om han får förutsättningar för det,” säger Fredrik och berättar om elever som inte klarar att be om hjälp. I intervjuerna framkommer att dessa elever har svårt för att läsa av och anpassa sig till läraren.

Svårt att be om hjälp

Gemensamt för högpresterande elever är att de kan förhålla sig till de vuxna i skolan och ändra sitt beteende mot de krav som läraren ställer. Dessa elever är måna om att lära känna sin lärare.

De som är lågpresterande önskar istället att läraren ska anstränga sig för att lära känna honom och anpassa kraven efter vad han förmår. De klarar inte att aktivt be om hjälp, men tycker om då läraren istället kommer fram och frågar hur det går.

Dessa pojkar upplever ofta skolan som mer eller mindre obegriplig. De hänger inte med och förstår inte. Men istället för att be om hjälp och sätta ord på att de inte förstår säger de att skolan är mesig, löjlig, tråkig, meningslös och allmänt kass. Att uttrycka att en uppgift är tråkig är ofta en omskrivning för att eleven inte förstår vad han ska göra.

Dessa elever avvisar ofta hjälp och kan vara svåra att få kontakt med. De antingen flyr eller blir aggressiva, förklarar Fredrik Zimmerman.

Saknar ett språk

Förklaringen är att de inte har ett tillräckligt utvecklat språk för att sätta ord på vad de upplever, tänker och känner.

”Andra studier har visat att pojkar med så kallat regelbrytande beteende i årskurs tre hade svårt med läsning i ettan. Så att arbeta språkutvecklande och stimulera läsning är oerhört viktigt”, hävdar Fredrik och pratar om värdet av goda förebilder.

Eleverna behöver dessutom mycket stöd vad gäller studieteknik. De behöver bli påminda om att fokusera, att prioritera just lärandet och de blir hjälpta av att lärandet sker i korta, väl avgränsade begripliga steg. Det handlar om att lära sig att lära. Att utveckla känslan att ”jag kan lära mig.”

”Ett enkelt schema där man kryssar för moment för moment är ett bra sätt att få begriplighet. Det hjälper även eleven att se sina framsteg och att jämföra med sig själv istället för med resten av klassen,” förklarar Fredrik.

För dessa elever handlar det inte om status. De känner sig inte coola för att de struntar i skolan. Tvärtom. Enligt Fredrik Zimmerman svarar de så här på frågan hur de tror att andra upplever dem: ”Vi är kloakråttor och neandertalare.”

Status genom skämt på andras bekostnad

Gemensamt för de skolor som har förändrat en macho antipluggkultur till en fungerande pluggkultur är nolltolerans mot mobbing och våld. Det kan låta självklart, men i nolltoleransen ingår även skojbråk och ”kompisgliringar”.

I en del grabbgäng finns en jargong att visa vänskap och sammanhållning genom att vara tuff och tyken mot varandra,” säger Fredrik och ger ett exempel: Att hårdhänt rufsa till kompisen i håret och säga ”fy fan va ful du är i håret” är ett tecken på värme och gemenskap, liksom att kalla den överviktige för tjockis och den men problemhy för Finnface. Det kallas på socialpsykologiskt språk för tabu-brytande gemenskap och är ett sätt att visa kärlek.

Den som inte är med i den tabubrytande jargongen står utanför, är inte inkluderad. Att garva med och stå ut med gliringarna visar att man är en del av gemenskapen och att man står pall, är hård nog, för att platsa. Den i gänget som kan dra bäst skämt, utlösa skratt, gärna på andras bekostnad, får hög status i gruppen. Att skämta rått och klara av att ta emot skämten, att inte visa att man är sårad, är alltså en manlighetsritual som syftar till att härda och härdas.

Jag har pratat med väldigt många pojkar som mår förfärligt dåligt av de här skämten. Men de skulle aldrig vika ner sig och visa det för kompisarna i gänget, det skulle innebär att förlora rejält i status eller i värsta fall hamna utanför, och det priset är man inte beredd att ta.

Lärare kan ha samma jargong

Det är heller inte ovanligt att lärare kör samma jargong och när Fredrik efteråt har intervjuat dem är förklaringen att det är ett sätt att närma sig grabbarna, få kontakt och bli accepterad. Dessa lärare drar skämt som utlöser skratt bland pojkarna, vilket gör läraren inkluderad i grabbigheten och därmed populär. Pojken det skämtas om garvar med även han, men i själva verket är han djupt sårad.

Därför uppmanar Fredrik Zimmerman skolledning och lärare att göra gemensam sak och sätta stopp för jargongen med nedvärderande skämt. Han betonar vikten av att göra det samlat i hela skolan.

Dessa attityder med hårda skämt och skojbråk ses som helt naturligt – Vi skojar ju bara!

”Dessvärre är detta skoj sällan fullt så kul för den som är lägre i status och risken för eskalering till mobbing stor,” förklarar Fredrik.

Vuxna behövs där eleverna är

Att arbeta med attityder hos eleverna kräver att det finns vuxna på plats där eleverna är. Det finns en mycket stor korrelation mellan macho- och antiplugg attityd och brist på vuxna i korridorer och på raster.

Ungdomarna behöver tillgång till vuxna som ser, bryr sig, styr upp och är engagerade i elevernas vardagliga relationer med varandra på skolan, säger Fredrik Zimmerman.

”Vi vuxna behövs i hög grad ute bland eleverna för att skapa sunda normer. När jag frågade några tjejer på en skola som är påtagligt lugn om det förekommer krängningar svarade de. Nej, det är så många vuxna här.”

Text: Jenny Mårtensson