Förmiddagen inleddes med att Annie Rosenblad, Fengersfors fabrikers entusiastiska och visionära ägare, gav en historik omkring bruket och ägarens syn på utvecklingsmöjligheterna för platsen. Annie har varit revisor och driver familjens fabriksägande både av lojalitet mot familjetraditionerna och av ett intresse för entreprenörskap och möjligheter för ny utveckling i bygden.

Om Fengersfors bruk

Fengersfors bruk är mycket gammalt. Det hela började med en kvarn på platsen. På 1790-talet fanns här en stångjärnshammare och senare gick produktionen över till papper. Annies pappa byggde ut anläggningen och satte in nya pappersmaskiner i mitten av 1900-talet, men bruket drabbades snart av ekonomiska problem och man tvingades stänga ner verksamheten.

Bruket måste bevaras, också enligt länsantikvarien. Det är en levande industrihistoria med bl.a en hel papperslinje och ångmaskinen bevarad. Efter stängningen har här funnits både fiskodling, en bygghytta och en småindustrisatsning. Annie som får bära en stor del av ansvaret för bevarandet och brukets framtid, välkomnar engagerade unga människor i miljön. Så när konstnärerna som idag bildar Not Quite visade intresse för fabriken var det öppna famnen. Flera av ungdomarna hade gått ut Steneby och sökte ett ställe att vara med sin produktion. I Fengersfors kunde man både få billiga ateljéer och ett billigt boende i de enfamiljshus som bruket äger. Radhusen kunde hyras till självkostnadspris.

Not Quite skjuter in kreativitet i miljön

Det praktiska arbetet med att rusta upp ateljéer kom först, men ur detta och ur den gemenskap som har uppstått mellan småföretagare och konstnärer har det utvecklats en vision som bygger på att hantverkare, konstnärer och småindustri finner varandra i ett ömsesidigt samarbete. Just nu finns det 18 ungdomar i miljön. Affären fungerar och det öppnas numera en pub i fabriksbyggnaderna då och då. De nya invånarna har ”kommit in” i Dalsland.

Framgångsfaktorer
Framgångsfaktorer enligt Annie:
1. Människorna.
2. Projektledningen (finansiering från Framtidens Kultur).
3. Traditionen på bruket.

Det gäller att våga skapa miljön underifrån. Utbytet med Stenebyskolan är viktigt. Sedan måste det finnas uppdragsgivare (kunder) till konsten. Förr köpte ju det offentliga mycket konst för offentlig utsmyckning. Denna tradition är nu till stor del bruten och konsten måste finna sina nya uppdragsgivare.

Projektledare Sara Vogel-Rödin fyllde på med sin berättelse om utvecklingen och dagsläget för konstnärskollektivet Not Quite.

De konstnärer som från början träffade Annie var smeder. En smedja är dyr att dra igång och i bruksmiljön fanns en möjlighet att dela på investeringarna. Nu, med 18 verksamma konstnärer finns här både smedja, verkstäder, snickeri och ateljéer. Den ekonomiska föreningen Not Quite har 34 medlemmar. Alla måste försörja sig som företagare och föreningen fungerar lite som ett ”bolagsbolag” som anställer konstnären för ett uppdrag.

Under 2005 blev NQ etablerat som ett besöksmål med 13 utställningar. Man har två heltidstjänster som projektledare fram till i slutet av maj 2006 och man har kommit så långt att man börjar se behovet av att konsolidera verksamheten, koncentrera sig och vårda medlemmarna. Viktigast är kontakten med nya människor – ett behov som Sara är väl rustad för genom sin bakgrund som coach i Communicare. Verksamheten är helt beroende av projektpengar, hittills bland annat från Stiftelsen framtidens kultur och från Sparbanksstiftelsen Väst. Men man söker hela tiden mer pengar.
 

Steneby bedriver utbildningar i konsthantverk och formgivning inom områdena trä, textil och skinn. Steneby är en stiftelse från 1930-talet som grundar sig på ett folkbildningsideal. Ursprungligen vände man sig till arbetslösa pappersarbetare. Idag ägs skolan till 75% av Västra Götalandsregionen och 25% av Bengtsfors kommun. Skolan består av en högskoledel knuten till Högskolan för Design och Konsthantverk vid Göteborgs Universitet samt en förberedande utbildning.

Steneby Kunskapspark och Steneby Inkubator etablerades 2004. Man tog från början över en modell för innovationssystem som fungerar dokumenterat bra i sin egen miljö runt Chalmers och universitet och högskolor i Göteborg. Men utvecklingsprocesserna stannade upp. Varför? Vilka är lärdomarna?

Erfarenheten är att man måste utgå från den egna verkligheten. Steneby har en inriktning på kreativa industrier, medan modellen hade utvecklats från ett industriellt/ekonomiskt perspektiv och runt kvalificerad teknisk forskning. Stenebys verklighet är, i jämförelse med miljöerna runt ett stort universitet i en storstadsregion, extremt småskalig, formgivningsinriktad och ”hands on”.

De kreativt inriktade designeleverna är kritiska och de finner sig inte att vara ”i modeller”.  I stället tar man sin utgångspunkt i sina konkreta produkter. Svårigheten är att få personal och beslutsfattare att förstå dessa skillnader. Begrepp som ”deal flow” och andra liknande blir främmande och svåra att tillämpa i miljön runt hantverksutbildningarna.

Som ett eget alternativ sattes hantverkare och designers i en utbildning som går ut på att ”beskriva sig själv” i termer av en affärsplan, med målet att transformera kvaliteter som bibringas i ”den goda utbildningen” till konkreta former för ett företagande.

Öppna för samarbeten

Man har tidigare inte sett Not Quite som en del i något ”innovationssystem” i delregionen. Man var inte öppen för kvaliteter i omgivningen. Nu är insikten att man måste söka alla möjliga former av samarbeten och man är öppen inför frågan om hur man ska gå vidare. Man menar att Steneby i sig är en så liten miljö att man måste öppna sig utåt och skapa stödjande kontaktytor i omgivningen.

Just nu gäller det att inspirera och informera. Att skapa enkla dialogtillfällen där deltagarna berättar om sin resa för varandra. Detta kompletteras med konkret rådgivning om olika praktiska frågor. Hur ska man sätta pris? Hur skriva avtal? Hur säljer man? Man undviker att föra in samtalen på mer begreppsliga termer, ex, ”designer”. Man tar i stället en utgångspunkt i individen och hans/hennes frågor. Just nu pågår en diskussion om hur man ska utveckla utbildningsinnehållet så att det stödjer dessa individuella behov.

Att växa med Steneby

Steneby behöver en förtätning – men inte som en inkubator skild från den övriga verksamheten. Hela systemet ska understödja att eleverna går ut i samhället med en god kunskap om hur man kan kommersialisera sina produkter eller sina förmågor. ”Att växa med Steneby” innebär
- att påverka attityder och att möta varje elev individuellt,
- att skapa en kompletterande utbildning där konstnärliga processer förenas med entreprenörskap.

Konstnären Jörgen Svensson från Göteborg, som har blivit inkopplad i utvecklingsarbetet,  menar att man måste utgå från motsättningen mellan den konstnärliga integriteten och behovet av att ”skapa pengar”. Man måste brottas med frågan genom att föra in ett stort mått av praktik, genom att låta individerna jobba fram sina egna val och genom att ge dem verktygen för att hantera sin situation praktiskt.  Skapa ateljéer där det går att åstadkomma en ”konstnärlig förtätning”!

Diskussion och frågor som uppstod i anslutning till Steneby: Kan egentligen skolan integreras bättre i samhället? Man agerar väldigt mycket ”på insidan” och blir lite som en ostkupa. Men Stenbyskolan är utåt sett ”större” än Dals Långed.